Västra Nyland/John-Erik Jansén 22.12.1996

Offerlunden i Söderby

Offerlunden är en kulle i åkerlandskapet, bevuxen med åldrande ekar och lindar. Genom lunden löper en stig i nord-sydlig riktning, två stenar står som en port till lunden. Två höga ekar står kvar, den tredje är fälld. Är det här ”offereken” där hedningarna grävde ned sin avgudabild?

Hednisk kultplats eller lövsal från 1700-talet?

Offerlunden i Söderby, Snappertuna är en lövträdsdunge på en kulle mitt i åkerlandskapet vid strandängarna mot Persöfladan.

Själva namnet, Offerlunden, för tankarna långt tillbaka i tiden, kanske rent av till förkristen tid. Offerlunden förknippas också med en tradition om att ett hedniskt kultföremål skulle ha grävts ned på platsen.

Det skriftliga källmaterialet om Offerlunden är inte särskilt omfattande, men det finns. I en västnyländsk hembygdsbok från mitten av femtiotalet sägs det att man i Offerlunden skulle ha grävt upp en malmbock, den uppgiften måste ändå tas med en stor nypa salt, sägnerna talar nog om att en bock skulle ha blivit nedgrävd, men det firms ingenting som tyder på att någon också skulle ha grävt upp den. I mitten av åttiotalet genomförde Ior Bock och hans följeslagare en resultatlös undersökning med metalldetektor för att få korn på bocken. Ior Bock förknippar sägnen med sin Väinämöinen-mytologi.

I medeltidsdelen, del III, av Karis sockens historia tar Gunvor Kerkkonen upp traditionerna kring Offerlunden.

I kapitlet om den första svenska bosättningen längs den västnyländska kusten nämner hon den historiskt sett föga tillförlitliga sägnen om tre seglande bröder från Sverige som lade trakten under sig och uppförde tre borgar, Raseborg, Grabbacka och Junkarsborg. Traditionen har upptecknats i Söderby.

Kerkkonen fäster sig också vid namnen Odensö och Torsö, som hon ser som en erinran om de gamla asagudarna.

Oxe eller bock?

Gunvor Kerkkonen konstaterar att det finns två varianter av sägnerna om bocken och Offerlunden, enligt den ena har avguden, en oxe eller en bock, stått på en kulle, och dyrkats trots att kristendomen blivit införd. Kungen av Sverige fick höra om detta och ville straffa folket för deras hedendom, men då sänkte Söderbyborna figuren i sjön. Den traditionen kan eventuellt sammanställas med namnet på Hällkärrsmossen söder om Söderby, menar hon.

Den andra versionen, som återfinns i en notis i Västra Nyland i januari 1926, talar om en lund av ekar och lindar, där det fordom har varit en hednisk offerplats. Men när de kristna ville utrota alla avgudar dolde hedningarna sin avgud, en gjuten malmbock ”under offereken i lunden”.

Sägnerna finns nedtecknade i V. E. V Wessmans Finlands svenska folkdiktning, Kulturhistoriska sägner, kapitlet ”Minnen av hednisk och katolsk tro.”

Folklivsforskaren Gun Herranen känner väl till Wessmans arbete, och hon kan också plocka fram uppgiften att hans sagesman hette Ekholm, före detta arrendator i Söderby. Uppteckningen är gjord 1909.

Själva sägnen är mera detaljerad än vad Kerkkonen återger, Wessman talar om att Söderbybornas kulle fanns ”strax nedanför Valhalla eller Nystuvu på Valhalla hemmans ägor”, och att de dyrkade en oxe som hette ”Fattberg”. ”Detta var ett vanligt oxnamn törr”, säger Wessman. Kullen bär sedan dess namnet ”Fattbergskullen”.

Oxen sänktes i sjön vid ett ställe som heter Bosket, och där växer ännu ekar, fortsätter Wessman.

Bosket

Bosket är ett annat namn på Offerlunden, namnet används bland annat av Snappertunaforskaren Einar Ohman.

Kerkkonen tar naturligtvis inte sägnerna som historisk sanning, och det varnar också Gun Herranen för.

Men Gunvor Kerkkonen menar ändå att traditionerna är segt förknippade med Söderby, ”den forna äldsta grannbyn till Hurskurnäs-Jomalvik-bebyggelsen”. De namnen har finskt ursprung, de har ingen Kyrklig prägel, de skiljer sig från de svenska, topografiska namnen som Degerö, Norrby, Söderby, och de talar om fromhet och gudar, och då ”återstår såsom enda förklaring till de finska ortnamnen att man här har att göra med heliga platser från förkyrklig tid. På Degerölandet har uppenbarligen under heden tid funnits en åt någon gudom helgad plats, och en därmed förbunden offerplats för finnarna,” konkluderar Gunvor Kerkkonen.

Det bör sägas att Henry Rask inte nämner någonting om Offerlunden eller någon hednisk helgedom i sin Snappertuna-historik.

Så som historien i dag ser på det så hade de forna järnåldersbebyggarna dragit sig tillbaka så att kusten låg öde när den svenska kolonisationen satte in, i stort sett som ett någorlunda fredligt insipprande runt korstågstiden.

Och det är nog svårt att föra tillbaka Offerlundens ursprung så langt som till 1000–1100-talet, helt enlkelt av den orsaken att den låglänta marken då stod under vatten.

1600-talsvidskepelse?

Men eftersom det är omöjligt att tidsfästa sagenmaterialet så kastar Birger Forsman, intresserad av och kunnig i Snappertunas förflutna, fram tanken att traditionen kunde vara från senare tid, kanske 1600-talet, och helt enkelt tyda på att Söderbyborna inte var främmande för vidskepelse och hedendom.

1600-talet var ju häxprocessernas tid, och Henry Rask redogör för ett fall från år 1690, då inspektorn på Söderby Herman Thim angav bonden Anders Jöransson i Nyboda för att blåsa i horn med avsikt att skada grannarnas smörkärnande. Utredningen vid tinget visade ändå att det bara handlade om vallbarn som på vanligt sätt blåste i sina horn, och bonden friades.

Rask menar att incidenten visar att överheten var angelägen att utrota alla rester av kvardröjande hedendom och vidskepelse, samtidigt som överheten själv inte var oangripen av samma sak. I det konceptet sitter en offerlund inte så illa.

Gamla anor

Söderby forna säteri har urgamla anor, det nämns redan i samband med frälsemäns jordförvärv från slutet av 1300-talet.

Därmed kommer man in på Einar Öhman. Öhmans perhört rika Snappertuna-arkiv förvaltas numera av kulturbyrån i Karis, arkivet är uppbyggt gårdsvis, med prydliga lådor för varje enskild gård.

För Söderby säteris del finns eri omfattande samling, daterad hösten 1969. Arkivlådan pryds för övrigt av ett lätt bleknat färgfoto som föreställer Offerlunden.

Öhman tar upp de redan nämnda sägnerna om Fattberg och guldbocken, och han näm ner ocksa en annan sägen, denom de 18 rövarna i Klasasberget, inte långt från lunden.

Men Ohman kan på ett intressant sätt komplettera uppgifterna om Offerlunden.

Systrarna Tunderfelt

Under 1730-talet, efter Stora ofreden, innehades Söderby säteri av Carl Friedrich Tunderfelt, yngste son till överstelöjtnanten Gustav Johan Tunderfelt, chef för ett värvat infanteriregemente, som deltagit i försvaret av Finland. Två ogifta systrar, Märta och Sofia, vistades ofta på säteriet i Snappertuna, däremellan var de hos sin äldre syster Medea, gift med assessorn Erik Ernst von Snoilsky, från Sätra gård vid Omberget och fågelsjön Tåkern i Östergötland.

Så här antecknar Einar Öhman:

”När jag sommaren 1914 fotvandrade i Snappertuna med anteckningsbok och kamera erfor jag att två fröknar Tunderfelt bott på säteriet (herrgården invid Fruängen) samt att de varit fina damer. De hade planterat Bosket bl. a. med ädla lövträd. En rätt stor ek fanns på åkern mot Total eller Persöfladan.

Minnet av fröknarna ”Dunderfelt” levde på en del håll kvar i bygden in på sekelskiftet.

Vi misstar oss knappast om vi tillskriver fröknarna Tunderfelt äran att ha skapat skönhet omkring sig, både på åssluttningen och lövsalen i Bosket, som då var en liten kringfluten ö.

När jag andra gånger besökte platsen for säteriet med Klassesberget, Offerlunden och Persöfladans rika fågel liv... var man nästan frestad att tro aff Tunderfeltarna kunde ha förnummit en viss likhet med Tåkern, Ombergets rödgavelsgrotta mot Väffern och sägnerna om drottning Omma i fornborgen pd toppen av berget”.

Så långt det sägen- och kulturhistoriska materialet kring Offerlunden. De hedniska traditionerna är svåra, för att inte säga omöjliga att belägga, men för den som så önskar finns här nog trådar att spinna på, Offerlunden i sitt kulturlandskap är ett ställe där man gott kan känna det som brukar kallas ”platsens magi.”

Och även om lunden inte går tillbaka till bockdyrkande hedningar, så är det inte heller så illa om den bär minne om ett par skönhetsälskahde adelsfröknar från början av 1700-talet.

Donation

Nu ägs Offerlunden av Snappertuna församling, som fick den som donation av änkefriherrinnan Sophie Carolina Alexandra von Kothens arvingar år 1930.

Före det, år 1926, hade landshövdingen i Nyland på friherre M. von Kothens m.fl:s ansökan förklarat lunden som skyddat naturminne. Ägaren har dock rätt att ”vid behov under sakkunnig ledning vidtaga åtgärder avseende lundvegetationens, ek- och lindbeståndens bibehållande och förkovran samt att där anställa grävningar i arkeologiskt syfte under vetenskaplig kontroll”.

Snappertuna församling har i samråd med miljönämnden i Ekenäs gjort upp en dispositions- och skötselplan för lunden, fastslagen av länsstyrelsen i augusti 1995.

Fredningen är historiskt motiverad, sägs det i planen, men den har också sin bakgrund i lundens värdefulla vegetation, med både åldrande jätteekar och den i västra Nyland ovanliga skogslinden.

John-Erik Jansén