Hufvudstadsbladet/Helena Husman 4.5.1982

Ior Svedlin: I sommar tänker jag ”vandra med Gustav III”

– Den här sommaren tänker jag gå ut och promenera med min publik på Gustav III:s tid. I fjol fick de vandra med Ehrensvärd och eftersom jag har som princip att varje år komma med någonting nytt har jag sammanställt ett program som jag kallar Gustav III:s Sveaborg. Också Gustav var nära lierad med Sveaborg, han besökte det ofta och brukar kallas fästningens andra grundläggare, upplyser Ior Svedlin.

I likhet med andra flyttfåglar återvände Ior Svedlin och Claire von Frenckell till hemlandet veckan före påsk. Vintern har de båda som vanligt tillbragt i en liten by i Indien och nu är de beredda att ta itu med Sveaborg där Ior guidar på finska och svenska och Claire på engelska. Säsongen börjar officiellt I juni, men redan från 15 maj kommer de första skolklasserna. Också förre museiintendenten Olof av Hällström kommer för övrigt att ha ett gudieprogram den här säsongen, Sveaborg genom 200 år.

En tur till 1700-talet

När Ior lovar ta åhörarna med på en tur till 1700 talet så gör han det. Som skådespelare kan han konsten att dramatisera livet för 200 år sedan och vad mera: han kan krydda framställningen med en unik kännedom om detaljer som inte står att finna i något uppslagsverk. Men så har han också slitit hårt i snart femton år för an försöka ta vara på sådan kunskap som kan finnas i privata gömmor.

Såhär bär han sig åt:
– Det händer då och då under en visning att någon, ofta en äldre dam, spontant berättar att hennes farfars far varit officer på Sveaborg. Då försöker jag efter visningen få reda på lite mer: Finns det möjligen något brev kvar som sänts på 1700-talet mellan Sveaborg och Stockholm, före 1808? Jo, ganska ofta finns det faktiskt ett brev eller kanske t.om. en dagbok kvar på vinden, men damen är lite tveksam. Brevet vill hon inte skiljas från och uppgifterna som trots allt rör släkten är ju privata.

Ior talar sig varm. Han berättar först om hur man tar ljuskopior – många äldre damer känner inte alls till ett sådant fenomen – och sedan lovar han att om han får en kopia av brevet ska han aldrig missbruka innehållet. Vad han är ute efter är sådant som berör det dagliga livet på Sveaborg, kläder, mode, vilka gäster man hade, olyckor som drabbade folket och dylikt, men inte privata skandaler.

4000 brev

Oftast får han sitt brev. Vid det här laget har han en samling på 4 000 privatbrev plus en bunt dagböcker i kopior eller original. Han har troget hållit sitt löfte om diskretion till givarna och låter därför ingen annan röra arkivet som just nu finns i Indien, men ur dessa källor bygger han upp en stor del av sitt personliga program.

Breven kommer från rikssvenskar, inte från finlandssvenskar så när som på ett.

– När det för en tid sedan invigdes en minnesplatta över Ehrensvärd på Gerknäs gård i Lojo kom en person fram och gav mig ett frimurarbrer från 1700-talet på Sveaborg. Jag blev mycket glad.

Några 1700-talsbrev måtte det väl finnas i Helsingfors också men hur det kommer sig att helsingforsarna aldrig letar fram dem är en annan sak. Kanske är Sveaborg för nära, man tänker sig att man hinner göra det någon gång sen senare... Och det blir aldrig av.

– Brev kommer fram med bara ”Ior, Sveaborg” på kuvertet, säger Ior förhoppningsfullt.

Det är för övrigt bara de allra sista åren som helsingforsarna börjat söka sig ut för att höra på Ior. Han är glad att de kommer, han gillar dem som publik. Men bland rikssvenskarna har han stamkunder. Många kommer sommar efter sommar, kvistar ut till Sveaborg, åhör Iors senaste, shoppar en smula i stan och far hem igen.

Jobbar hårt i Indien

Eftersom Ior är kräsen och på sin höjd kan tänka sig an göra en resume av ett tidigare program men aldrig ta det i sin helhet på nytt, får hun lov att lägga ner mycket arbete på att hitta nya uppgifter för säsongens visning.

– Folk tror ofta an vi ligger och solar oss under våra sex månader i Indien, men faktum är att vi stiger upp kl. 6 varje morgon och arbetar hårt hela dagen. Vi forskar och lever i 1700-talet hela tiden.

Är guidejobbet så välbetalt att man finansierar en vinter utomlands med det?

– Nej, tvärtom, säger Ior, det ar så dåligt betalt att vi går så här för att klara oss. Resan kostar farstås, men i vår by lever vi mycket enkelt och det blir otroligt billigt. Vi hyr ett trevligt hus, enligt samma system förr i världen när herrskapet reste på sommarnöje till Sibbo och fiskarfamiljen lämnade huset åt dem och flyttade ut i bastun. Vår indiska familj drar sig undan och vi disponerar en rum, kök och en underbar veranda. Fisk får vi ur havet och vi lever fullkomlig ostört. Här finns ingenting annat än natur. Det är 20 km till närmaste lilla stad med postkontor, men det är ytterst sällan vi besöker den.

Levande kunskap från far till son

– Varför just Indien?

– För att jag ”hittade” Indien när jag 1974 fick i uppdrag att skriva om Aguadafästningens historia, det är en fästning som portugiserna började bygga på 1600-talet. Arbetet tog mig ett år ungefär och under den tiden märkte jag vad Indien var.

Folk har försökt komma underfund med varför den indiska filosofin nått högst i världen, trots att människorna varken kunnat läsa eller skriva, säger Ior tankfullt.

– Men den har byggts upp genom en muntlig tradition. Äldsta sonen lärde sig av sin far och det var hans plikt att lära syskonen. När böckerna kommer och man lär sig läsa och skriva försvinner det här. Det är inte längre nödvändigt an lyssna och tänka: kunskapen finns i böckerna och man kanske inte bryr sig om att titta efter där.

Ehrensvärd och sveakungen

– Ehrensvard var inne på liknande resonemang, säger Ior ur vars tankar Ehrensvärd aldrig är långt borta. – Han var god vän med drottning Lovisa Ulrika – därför har vi bl.a. stadsdelen Ulrikasborg och stadsnamnet Lovisas – och oerhört intresserad av hur den blivande sveakonungen skulle uppfostras. Ehrensvärd tyckte illa om trivialskolan och dess krav på utantillplugg, han ville att man skulle visa bilder åt eleven och sedan diskutera dem. De metoderna använde också kronprinsens lärare Thessin, Stromberg och Scheffer som förresten alla har bastioner på Sveaborg.

Man behöver inte lyssna länge på Iors entusiastiska berättelser för att inse att vad Ehrensvud gjort, det har präglat varje finländares liv, vare sig denne är medveten om det eller inte. Ehrensvärd gav oss de röda stugorna, knivar, gafflar, stolar, kakelugnar, utedass, vinbär, pepparrot, potatis och syrener... Det finns t.o.m. Iänkar mellan Faberges erkänt skickligs finländska silver- och guldsmeder och Sveaborg. År 1753 grundade Ehrensvärd nämligen på Sveaborg landets första hantverkarskola.

Har någon Sveaborgsmöbler från 1700-talet?

Möbelkonsten stod högt här på 1700-talet.

Ior brukar fråga sina besökare ifall de har möbler som de tror kan ha tillverkats på Sveaborg och om han i så fall skulle kunna få en fotografi av dem. Tyvärr är det sällan det kommer några bilder, han skulle nämligen mycket gärna vilja fördjupa sig i det sveaborgska möbelhantverket men det är omöjligt utan bildmaterial.

Några möbler och tavlor från Sveaborg har Ior faktiskt själv också och han och Claire väntar ivrigt på att få skapa ett genuint l700-talshem på ort och ställe. Efter att med undantag för en sommar ha saknat fast punkt på Sveaborg i alla dessa år har de nu ett halvt löfte om en bostad i platsmajorens hus.

Ior som är målmedveten nu det gäller jobbet vill gärna kunna bjuda hem gäster och underhålla dem i en tidstypisk miljö. Då skulle de kanske inte glömma att skicka honom brev och bilder sen, tänker han.

Helena Husman